Spela gärna låten medans ni läser.



För ungefär exakt ett år sedan så förlorade jag någon som jag älskade väldigt mycket.

Denna person kanske inte sågs som en person i mångas ögon då han för vissa inte var mänsklig. Men det var den egenskapen hos honom som jag tror att jag älskade mest.

Han var 148.4 cm, hade guld-gult hår med svarta inslag iform av en rand längsmed nacken och ryggen.

På hans pass stog det att han var svenskfödd, men jag vet att han härstammar från Norge. Där han var mer än väl anpassad till omgivningarna.

Han jobbade på en skola där han var den bästa läraren av alla. Han var snäll mot de som behövde hjälp, och utmanade dom som trodde sig vara bäst. Han lärde mig mer än någon annan någonsin kommer att lära mig. Det kanske inte är så konstigt då jag och han spenderade 10 år tillsammans.

Tre somrar följde han med mig hem. Vi spenderade dessa somrar med långa härliga promenader och mycket bus. När vi arbetade som ett team, så var vi bäst. Vi behövde inte vara som alla andra, klä oss som alla andra. Vi fick priser iaf.

Han var nog den enda som jag kunde spendera flera timmar i sträck med utan att behöva säga ett ord. Han var där varesig man var ledsen eller glad. Med sina stora bruna ögon och sitt vackra ruffs till lugg.

Han kunde självklart vara lite grinig ibland. Och hade man godis så var han inte sen att hitta det. Han visste precis vilka knappar han skulle trycka på för att få en att göra allt han ville. Men han visste också när det inte var läge för sånt.

Han slutade sitt liv på det stället som han spenderat hela sitt liv från det att han var sex år. På en plats som jag vissa stunder inte tyckt vart bra nog för honom.

Jag var inte där när han somnade in. Jag var inte där när han tog stt sista andetag. Jag var inte där när han för sista gången tittade upp mot himlen. Jag var långt borta. Trodde att han skulle vara kvar när jag kom hem igen. Trodde att han skulle stå där med sina bruna fina ögon som han alltid gjort. Att han inte skulle göra det gick inte bara att föreställa sig.

Jag får aldrig mer röra vid honom. Aldrig igen få en vänskaplig knuff. Aldrig kommer jag få höra hans glädjefyllda hälsning när jag kommer. Aldrig kommer jag att få se in i de vackraste bruna ögon som någonsin funnits.

Aldrig kommer jag sakna någon så mycket som dig. Känns som att jag var dum och tog dig för given. Känns som att jag borde stannat med dig. Skulle aldrig åkt. Att fått se dig en sista gång, röra vid dig och säga hur otroligt mycket jag älskar dig skulle vara mer värt än att vara på andra sidan jorden

Ville bara säga att jag saknar dig.



Väntar du på mig?